Word!

Published: October 22, 2009 - By: a. Melin

Reading Time: 10 minutes

Mailade lite snabbt med Sleepy idag, som berättade lite om Petters kommande album som de börjar närma sig slutet av, och hur dagens hip-hop ser ut – främst den svenska. Vi pratade om att det faktum att det kommande albumet lÃ¥ter som traditionell hip-hop, gör att det inte lÃ¥ter som sÃ¥ mycket annat pÃ¥ den svenska scenen just nu.

Min tanke var:

    Känner lite som att sverige hamnat i en västkustvÃ¥g, av gammal electro i ny tappning – och undrar hur mycket av den “nya” hip-hopen skulle klassats som sellout och pop, tidigare. För det är märkligt när gamla hip-hop lÃ¥tar som “Rappers Delight” som snodde musiken direkt frÃ¥n topplistan, känns mer ärliga och uppriktiga och säger mer, än mycket av det som kommer idag.
    En tanke.
    Är det för att alla springer så fort efter varandra som man dragit upp tempot på låtarna och rappen, eller är det för att det krävs så många ord till att inte säga någonting, medan man säger mycket med väldigt få?

Sen blev det lite barnprat innan vi avslutade, men jag känner att det är på tiden att vi får ihop något tillfälle som förr i tiden och bara går ut och tar en öl för att snacka, främst om hip-hopen som ligger oss så varmt om hjärtat. Insåg att jag haft tre rätt intressanta korta samtal om hip-hop på Facebook. För att jag inte skall glömma dem så lägger jag dem här och:

Första var mellan mig och radio/DJ/Funk legenden Miss Funkyflyy efter att hon postat följande video:

    Funkyflyy: Ohh, that bass!

    Andreas: Underbart!! En märklig frÃ¥ga, men ändÃ¥… VART tog all bas vägen pÃ¥ 2000-talet? Man hade ju sÃ¥na förhopppningar genom Bootsys space bass….

    Funkyflyy: Ja, basen i dag är tung pÃ¥ CD-skivorna, men det är inte elbas längre. Jag undrar egentligen vad fan som hände med funken! 🙁

    Andreas: Ja, det finns bastoner – men vem spelar bas sÃ¥ som det är fingrar som kramar takten i ens hjärta idag? Vad hände??

    Funkyflyy: Skivbolagen tog över. Publiken krävde inte vad de borde ha krävt. Allt skulle produceras billigt och säljas dyrt. Ungdomarna tog över, de gamla musikerna var inte vatten värda. Och, förlåt mig, men Hip-Hopen sabbade väldigt mycket med sitt samplande och låga produktionskostnader, plus att ingen lärde sig spela instrument längre när samplers och sequencers blev normen. Förenklat, men det är min teori.

    Andreas: Fast stämmer det? Skivbolagen säljer ju bara saker – dvs det som efterfrÃ¥gas, och hip-hoparna hade livemusiker i början, sen samplande man för att spara tid och dÃ¥ fanns det folk som ville ha multum för 1-6 sekunders redan inspelat material… Man sa att man började med fildelning för att skivbolagen gav ut sÃ¥ mycket skräp – ändÃ¥ är det samma “skräp” som är det som fildelas mest… 😉

    Funkyflyy: Hmm, ja, du har delvis rätt. Men destruktionen av funk började långt innan fildelning och mp3. När Hip-Hopens era kom, när den dominerade, det började smått 1983, fortsatte starkt 1984 och 1985, var det inte livemusiker som användes. Och i samma takt som det introducerades mer och mer sofistikerade elektroniska instrument., så decimerades funkbanden, de första som försvann var blåset. De stora banden med 10-12 medlemmar som var helt självförsörjande, krympte till 2-3 personer. Se på Cameo till exempel.

    Andreas: Fast samplande man så mycket inom hip-hopen 83? Var det inte fortfarande studioband eller bara rena trummaskiner?
    Menar du att elbasen försvann på grund av subbasen, och blåset pågrund av scratchen??

    Funkyflyy: Jag förstÃ¥r vad du menar och du är inte ute och seglar alls.:) Jag har inte svaret pÃ¥ den här frÃ¥gan. Jag bara minns att när hip-hopen stegade in och tog över, med start 1983, sÃ¥ ökade ocksÃ¥ mängden elektroniska instrument. Och med den följde de stressande, smattrande, själlösa trummaskinerna som helt mekaniskt bara dunkade pÃ¥. Till slut fanns inte ens elbasen kvar. Det första som blev omodernt var blÃ¥set. Och trummorna! Man spelade blÃ¥set pÃ¥ sitt keyboard och tyckte det var okej (det var det inte!). Varför den stora majoriteten svarta skivköpare i USA (för det är ju dem vi talar om) övergav sina gamla band och traditionen med “vanliga” instrument för att hänge sig helt Ã¥t nymodigheter som hip-hop och elektroniska instrument är ett mysterium. Kanske de är mer pigga pÃ¥ nyheter, inte lika ovilliga att förändras, de ser inte musiken som historia att bevaka och ta hand om eftersom de har sÃ¥ mycket av den runt sig, jämt. Jämför med rock, moderna band kör samma grejer som Beatles eller Rolling Stones. Bas, gitarr, keyboards, trummor. Medan inom svart musik har allt reducerats till en producent, ofta tillika maskinist och operatör av olika elektroniska instrument, nÃ¥gra lÃ¥tskrivare och det är allt.

    Andreas: …fast hip-hopen steg ju in efter synthen med sina trummaskiner och elektronik med Bambaataa i spetsen, sÃ¥ det är ju dÃ¥ synthens fel – och inte hip-hopens 😉
    När det handlar om svar kontra vit musik, så tror jag det alltid handlat om räddslan att förlora det egna, som gjort att man ständigt jagat det nya, och nu när marknadeskrafterna är pressade till sin gräns, så blir det att man står och stampar på samma ställe, vilket gör att allt låter likadant.
    Fast du gör ju en liten dum kopplingmellan hip-hop och rock. Vad som skett med soulen är ju att det mer handlar om soloartisten, och dÃ¥ hamnar musikerna i bakgrunden, men det har inte sÃ¥ mycket med musikerna, musiken eller ens skivbolagen att göra – utan konsumentens behov av sin idol. Idag handlar det mer om att identifiera sig med nÃ¥gon, än att se upp till nÃ¥gon – och det inom alla genres av musik..
    Man pratar sÃ¥ ofta om musikindustrins fel – men när och var kommer konsumentens ansvar in?

    Funkyflyy: Jag tycker du gör en suverän sammanfattning av vad felet med dagens musik är. Det är feghet från skivbolagens sida.
    Jag vet bara vad som hände med musiken när jag var 17-18. Med hip-hopen kom elektroniska instrument, trummaskiner, syntblÃ¥s, etc, mindre och mindre behov av musiker och till sist även av sÃ¥ngare. Jag vet att du älskar hip-hop och lever för det, men jag mÃ¥ste fÃ¥ säga vad jag känner. 😉 Och det är att hip-hopens intÃ¥g var ett led i funkens och soulens död. Och att hip-hop i mÃ¥ngt och mycket är mer infantilt, enkelt och billigt att göra tycker jag bevisas av att det finns MCs i varenda land, även de där man inte har hört äkta hip-hop. det finns finsk rap, bosnisk rap, helt ofunky. Hip-hop är enkelt, alla kan göra det (med varierande resultat). Där ligger en del av lockelsen för skivbolagen. Medan det är stört omöjligt för ett gäng svenska musiker att lÃ¥ta lika bra som Brick, Cameo, Bar-Kays, etc. Det krävs soulfeeling i funk, men det gör det inte i hip-hop pÃ¥ samma sätt. Det är ad jag känner, det är *min*sanning, min känsla.
    Jag håller inte med om att min koppling är dum. Jag menar bara att inom vitmusik som Rock så har traditionerna bevarats. Inom svart musik har de raderats, nästan.
    Och behovet av idoler fanns lika starkt tidigare, t om ännu mer. Efter Marvin Gaye, Diana Ross, etc, vilka andra artister har fått samma status? Superstjärnornas tid är över.

    Andreas: Nu lÃ¥ter du som Nilkeskär dÃ¥ han skrev om en rap tolva i början av 80-talet, och refererade det till ett meningslöst samtal som bara upprepade sig, eller nÃ¥got liknande 😉
    Men det var inte hip-hopen som skapade de elektroniska motsvarigheterna, det kom ju frÃ¥n synthen, och sen tror jag knappast att funkmusikerna sÃ¥g upp till hip-hop musikernas torra och innehÃ¥llslösa sound, som du mer eller mindre beskriver det som – det är ju inte att anklaga hip-hopen, utan att säga att funkmusikerna själva inte kunde avgöra vad som var bra.
    Jag tror att du gör det lätt för dig när du skyller det pÃ¥ hip-hopen – hip-hopen beskylls ju för allt – och ändÃ¥ sÃ¥ är det snorvalpar som jämt skapar eller för den framÃ¥t…
    Varför tillåter vi det om det är dåligt? och varför ligger ansvaret på dem för att ta något framåt, eller bevara det -är inte det egentligen ett ansvar för den äldre generationen?
    Kommer att tänka pÃ¥ Funkadelicas: “if you don’t like the effect, don’t produce the cause”, och det är väl sÃ¥ som det är. Gillar vi inte att ungdomen – eller andra – glömmer bort rötterna, sÃ¥ är det vÃ¥rt ansvar att lära dem, gör vi inte det – sÃ¥ kan inte inte anklaga dem, dÃ¥ ingen annan lärt dem bättre.
    Sen tror jag tyvärr, att det är lättare för vem som helst att gÃ¥ till nÃ¥gra snygga slapbas toner, än det är att fÃ¥ till ett bra hip-hop groove – fast där är du, Paul McCartney och en av ABBA killarna av samma Ã¥sikt 😉
    När det kommer till soul och känsla i musiken, sÃ¥ finns den lika mycket i soul, som i rock, hip-hop och techno – det gäller bara att man lär sig lyssna pÃ¥ den. Varje musiktil har sitt eget sprÃ¥k…

Den andra hade sitt ursprung i en twitter uppdatering som tidningsmannen Alex gjorde, som jag och den legendariska rapparen Samuel kommenterade

    Axel: Sasha Frere-Jones dödförklarar hiphopen i New Yorker. Den har blivit för europeisk. http://bit.ly/4rvUtg

    Andreas: …funderar varför alla sÃ¥ ofta pratar om hip-hopens död. Varför vill man att den skall vara död? Handlar det inte egentligen om samma sak som när ens egen barndom dör.. Barndomen dör inte, men ens egen förmÃ¥ga att se och förstÃ¥ den pÃ¥ samma sätt. Bara en tanke…

    Samuel: Jag tycker att artikeln var hyfsat sann. Den stela eurodiscon har absurt nog gjort intryck. Och rap-mässigt är det så dött att t.o.m. en halvdassig rappare som Drake lyfts fram som en hjälte.

    Axel: Men det är ju minst sagt märkligt att prata om att BP3 saknar en A Milli och samtidigt dissa raplåtar som går hem på europeiska dansgolv. Och att koppla ihop BP3 med eurodiscon är ju bara infamt.

    Andreas: Fast handlar det inte mycket mer om att hip-hop pressen och media bÃ¥de tappat focus och tagit större plats med sina annonsintäkter i bakhuvudet? Det finns ju fortfarande bra rappare kvar – problemet är ju bara att marknaden inte bryr sig om dem, men hip-hopen är INTE marknaden – har aldrig varit det.. Även om man plötsligt tror att hip-hopen är var media marknaden säger att den är… Hip-hoparna har blivit lata och för gamla för att vÃ¥ga lyssna….

    Samuel: Axel, jag tycker inte det är infamt att koppla ihop BP3 med eurodiscon. Ta “Run this town” t.ex. VarifrÃ¥n känner vi igen en sÃ¥n refräng? Men visst, att hylla A milli i sammanhanget är ansträngt.
    Andreas, jag tycker du har en bra poäng där. Jag citerar ur en bok jag läste häromdagen: “You read any old story as a child, and you cultivate it in your memory, transform it, exalt it, sometimes elevating the blandest thing to the status of myth.” – Visst är det väl sÃ¥! Att som vuxen fÃ¥ samma kick kräver betydligt mer av boken/musiken. Och det är ju det som har avtagit! Rappen har slutat utvecklas rent innehÃ¥llsmässigt och även tekniskt. Rappare har blivit fega nu när sÃ¥ mycket handlar om att ligga kind mot kind med Lady Gaga pÃ¥ listorna.

    Andreas: Sant Samuel, men frÃ¥gan som jag tycker man skall ställa sig. Vem ger vÃ¥ra “barn” SpongeBob Square Pants iställer för Bröderna Grimm? Vem har ansvaret för vad de fÃ¥r i sig?
    Hip-hopen handlar så mycket om att spegla dagens samhälle samt de röstlösa, så det är inte konstigt att den ser ut som den gör idag. Vi har tagit bort målen och motivationen och lagt den i en sparbössa som står på banken istället för att aktivt få kulturen att leva vidare.
    PÃ¥ ett sätt sÃ¥ är det en Ã¥terkommling till tanken pÃ¥ att europen dödade hip-hopen. Vi kväver en kultur som vi gjorde med den inhämska amerikanska kulturen och lÃ¥ter nÃ¥gra fÃ¥ indianer föra sin kultur vidare inom resarvat, medan hollywood göra filmer med cowboys och indianer som om det var en spännande kamp pÃ¥ lika villkor….
    …För vem är det som säger att rap och hip-hop handlar om att ligga kind mot kind med Lady Gaga pÃ¥ topplistorna? Varför säger ingen nÃ¥got annat, och om nÃ¥gon säger det – varför hör det inte och varför är folk inte villiga att lyssna pÃ¥ det?
    Är det rappen som slutat utveckas, eller är det vi som slutat vÃ¥rda den och ungdomen som gör den till sin utifrÃ¥n vad vi skapat Ã¥t dem – precis sÃ¥ som vi gjorde?

Sen så hade jag en egen status uppdatering som ett par vänner och den lika legendariska klubbarrangören/mixtapekungen och agitatorn Anton kommenterade:

    Andreas: funderar varför alla sÃ¥ ofta pratar om hip-hopens död. Varför vill man att den skall vara död? Handlar det inte egentligen om samma sak som när ens egen barndom dör.. Barndomen dör inte, men ens egen förmÃ¥ga att se och förstÃ¥ den pÃ¥ samma sätt. Bara en tanke…

    Anna: Den dör aldrig 🙂

    Kristina: för att den ska bli cooooolare? alla konstnärer slår genom när dom dör för att då blir deras konst mycket bättre.Är det inte samma sak med Hio-Hoppen?*s*

    Christina: Nä, tror inte det. Det har funnits bra hiphop, o det har funnits dÃ¥lig dito. “Det här med blanka guldkedjor o blanka bilfälgar är över. Det superöverspelat. Att det blivit sÃ¥ tror jag är en del av Obama-effekten.”
    Rapparen Common menar att USA:s president har fÃ¥tt hiphopscenen att överge blinbblinget för en mer “positiv” attidyd. Den legendariska r’n’b-sÃ¥ngerskan Gladys Knight har samtidigt klargjort att rapmusiken är vulgär och respektlös, den har haft en skadlig inverkan pÃ¥ den svart befolkningens självuppfattning och är dessutom musikaliskt undermÃ¥lig.”

    Det här har mÃ¥nga (svarta) musiker i USA tyckt länge; här i Sverige har vi haft en ‘snällare’ variant, ibland mer melodiös. SÃ¥ det förvÃ¥nar mig inte inte ett dugg att uttalandena kommer nu; de har varit pÃ¥ väg länge.

    Nej, Andreas, barndomen dör inte, men vÃ¥rt förhÃ¥llningssätt till den, och ingen konstform stannar vid sin läst…. 😉

    Anton: Att dödförklara ett fenomen som hiphop i vår tid är dödfött. Så snart man dödförklarar det, kommer det en revival!

    Andreas: Underbart att se sÃ¥ vitt skilda människor kommentera – och sÃ¥ underbart sant alla skriver.

    Att säga som många musiker gör i usa, är som att säga att vita inte kan dansa, och att alla svarta gör det. Det handlar om ignorans och räddsla. Man är rädd för känslor som man inte själv känner till.

    De har ebonics på skolschemat i USA och rappare som 2pac har fått folk intresserade av poesi, rappare som Paris och Immortal Technique lyfter fram en politisk agena som endast Buno och Sting drömmer om, artister och grupper som Sev Statik, Mars Ill, Grits lyfter fram en kristen agenda, samt en uppsjö av artster tar samhällsansvar på olika sätt.

    SÃ¥ det handlar inte om att hip-hopen i sig har fördummat lyssnarna, utan om hur media exploaterat marknaden och lyft fram idealen och attityden som de förkastar och hÃ¥nar idag. PÃ¥ sÃ¥ sätt kanske ändÃ¥ hip-hopen är död. Breakdancing är ett ord som media hittade pÃ¥ (korrekt term: b-boying) och exploaterade i fullt hollywood maner. Hip-hopen var starkare, sÃ¥ den klarade sig längre. Men som media term är den kanske död. FÃ¥ vet idag vad hip-hop är. Mycket av det som vi säger är dÃ¥lig hip-hop är dÃ¥lig rap, inte hip-hop, om man skall se till termenologin – och om sanningen skall fram, sÃ¥ handlade rappen ursprungligen väldigt mycket om att lyfta fram sig själv över kopierad populär musik.

    Precis som det är idag.
    Det vi hör är rap.
    Det är inte hip-hop.

    Hip-hop hör du fortfarande inte pÃ¥ radion. Den ligger fortfarande mellan gatuplattorna, i ekot av krossat glas som är det samma över hela världen…

    Tänkte pÃ¥ en sak till ang. gamla musiker. En som alltid vad ung i sinnet var jazzmusikern Miles Davis, och hans sista studioalbum “Doo-Bop” som kom 1992, producerades av en hip-hop producent, Easy Mo Bee, som dessutom vann en grammy 1993 för bästa R&B produktion genom det albumet… SÃ¥ jag tror att de som säger att hip-hopen är dÃ¥lig i sig, mer berättar om sin egen stagnering och trÃ¥ngsynthet…

Tags: No tags set for this entry.

Comments are closed.