Flerdag
Reading Time: 3 minutesTog ett bad i morse. Varmt. Med en massa skum. Trodde det skulle vara skönt. Men jag sÃ¥g bara dödskallar och ormar i skummet. Ormar som Ã¥t ankor och jagade mig. Sen hörde jag kyrkomusik dÃ¥ jag duschade av mig. Inte sÃ¥ konstigt trodde jag i och med att jag hade Tech N9ne nya skiva pÃ¥ i lägenheten… Men jag har inte hittat stycket med den musiken efter att jag kom ut…
Satt sedan och läste en text som jag påbörjade för någon dag sedan. En text om bekräftelsebehov, människor, sökandet samt nyfikenheten.
Har under året mött många människor, på så många plan: Gamla och nya vänner. Kärlek och förälskelse, sorg och smärta. Jag har alltid haft som princip att min själ är som en fiskebur, när du väl simmat in i den så kommer du inte ut. Har aldrig förstått behovet av att stryka människor från sitt liv. Det kommer aldrig att ändras.Men jag har börjat fundera på hur mycket fokus jag lägger på vänner, bekanta och folk om kring mig som sällan ger något tillbaka.
Det finns fantastiska människor som tjatar på mig, som delger mig spontant sina tankar, de som återkommer med reflektioner på vad jag skrivit.
De som visar att jag duger trots allt. Sen finns det dem som jag känner bara punktmarkerar sin närvara då och då, sånt som ger mig en känsla av osäkerhet. Varför kommer inget spontant? Är det bara jag som skall dra i och föreslå tankar, möten, delaktighet? Självklart så vet jag att det finns flera som har jobbiga tider med mycket att göra, och när jag vet om det så är det ju lugnt.
Men det där med att jaga, hoppa, vinka och ropa för att fÃ¥ kontakt utöver ett musklick, hur bra känns det egentligen – och behöver jag göra det? Det är en svÃ¥r och jobbig tanke. Jag är ju nyfiken och gillar alla människor som jag tar in, men blir det bara till en blinkande fyr pÃ¥ avstÃ¥nd sÃ¥ kan man ju frÃ¥ga sig vad det ger.
Visserligen sÃ¥ finns det i ett värde att veta att det faktisk finns en fyr lÃ¥ngt bort, det ger en perspektiv, riktning och avstÃ¥nd pÃ¥ sÃ¥ mycket annat – men om man fÃ¥r lägga ner för mycket kraft och tiud pÃ¥ att se och hitta den fyren, sÃ¥ kanske man missar och försummar det som ligger framför en. Man trampar pÃ¥ blommorna för att se berget…
Jag har flera nya kontakter med släktingar, gamla vänner och helt nya människor som är helt fantastiska att ha – de handlar verkligen om att dela med sig. Men sen finns det kontakter som pÃ¥minner om spratteldockor, de som man drar i ett snöre sÃ¥ sprattlar de. De som svarar när man kontaktar dem, men inte sÃ¥ mycket mer.
Fast även här så finns det ju människor som gett mig en förklaring till varför de själva inte har tid eller ork att driva något, och då är det ju självklart något helt annat.
Jag kan känna igen mycket av mitt eget beteende i dessa tankar. Ibland kan jag ta emot saker och vårda det hos mig, utan att ge respons. Ibland orkar jag inte ens öppna ett mail då jag vet att det är så mycket känsla i det. Då tar det tid innan jag svarar.
Fast det är ju fredag. Då skall det ju vara party, och jag har inte öppnat mitt vin ännu.
Imorgon skall jag pÃ¥ födelsedagsfest hos det mest intressanta paret som jag nÃ¥gonsin träffat. De har det och är intressanta pÃ¥ alla plan, men ändÃ¥ känner jag en tveksamhet inför att gÃ¥. Jag vet att det skulle bli hur intressant och trevligt som helst, och en massa nya spännande samtal, tankar och vänner. Men nÃ¥gonstans i mig är det fullt…
Löven sitter helt vindstilla på träden utanför. Några av dem viskar något till någon annan ibland. Annars så verkar de vänta.
Undrar på vad?
Känns som om jag verkligen skulle behöva höra det ocksÃ¥….
Sagan om fler dagar…