Känslan av en solstråle
Reading Time: 2 minutesI går strax efter fyra på eftermiddagen igår skrev jag:
- Jag tittar ocksÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ pÃ¥ fotourvals bloggen och inser varje gÃ¥ng varför jag inte lyssnar pÃ¥ folk som säger att jag skall skicka in mina bilder… Jag har lÃ¥ngt kvar till deras eller nÃ¥gon annans nivÃ¥… Men varje bild tävling lockar mig till att skicka in nÃ¥gon bild, innan jag inser min plats – sÃ¥ har det speciellt varit med den senaste tävlingen dÃ¥ den egentligen borde varit nÃ¥got för mig, men jag känner direkt när jag ser andras bilder att jag inte har nÃ¥got där att göra…
Men det gör inget, jag fortsätter ta mina bilder och visa dem för de som känner mig, har insett att uppmärksamheten frÃ¥n de jag inte känner är som mat reklam pÃ¥ tv – det ser gott ut, men jag blir inte mätt pÃ¥ det och om jag fÃ¥r välja mellan att äta middag med främlingar eller med vänner, sÃ¥ väljer jag alltid vännerna – även om jag är nyfiken.
För tio timmar sedan någon annan att den hade gillat mitt sista stycke så mycket att den ville ta det.
För tio timmar sedan så svarage jag:
- SJÄLVKLART sÃ¥ fÃ¥r du ta mina ord, ord som inte förs vidare är som att samla frön i en tom glasskÃ¥l, de döder tyst istället för att växa till nÃ¥got nytt och eget som kan föda fler frön…
Precis efter att jag vaknade för en stund sedan och hade skrivit ner min dröm om lövet, så får jag ett sms som löd
- Om du var ett frö skulle jag leta rätt på en solig och insynsskyddad skogsglänta och så ett helt fält av vinterblommande Andreas o slänga mig på rygg i det och bara vara. Och andas.
Inget av sakerna har med varandra att göra. Tror inte ens någon av dem känner till varandras existens, men ändå kändes det när jag såg på dem nu, att de hängde ihop.
Som en solstråle
som känns
i en gul nyans
som ingen tidigare sett