Glömda tårar
Reading Time: 3 minutesLäste en sak på nätet som fick mig helt kall i kroppen, både att det kanske kan vara så och framför allt att det fanns folk som ansåg det vara rätt:
- när man har barnen lika mycket så har pappan ingen chans att få/kräva halva barnbidraget mot mammans vilja.
Det är helt frivilligt att dela med sig av barnbidraget.
Pappan kan endast få barnbidraget genom tvång mot att ha barnen MER än vad mamman har dem.
Sen om det är moraliskt rätt eller fel… ja det är en helt annan sak..
då är det frivilligt det finns ingen lag som stödjer att dela det.
….
Men som sagt, finns ingen lag på det och inte en enda domstols beslut som dömt till att ge pappan halva barnbidraget mot mammans vilja.
barnbidraget är mammans så länge hon vill ha det och har barnen mer än pappan
Vad är det för samhälle, hur man man ens tänka på jämlikhet, ansvar och barnens bästa då en sån grundtanke finns???
Hade tänkt sätta mig och äta lite, se pÃ¥ nÃ¥gon film och mysa, men istället hamnade jag i artiklar och bloggar pÃ¥ nätet om pappor som förtvivlat kämpar för att fÃ¥ vara och älska sina barn, men blir motarbetade av sina ex och hur de blir manipulerade av sina mammor och tÃ¥rarna bara forsar nedför mina kinder. De vill inte, de kan inte, men mest av allt de fÃ¥r inte stanna…
Det får inte vara så i samhället av idag. Det är helt fruktansvärt hur kvinnor hjälper andra kvinnor till att trycka ner deras barns pappa, hur de hjälper varandra med vad de skall göra för att minska pappans tid och möjlighet att vara med barnen.
Allt för att pappan antingen sa ifrån eller försökte vända sig till samhället.
Känner själv hur jag tappar luften och bara vill krypa in i ett mörkt, mörkt hörn och sitta där så tyst som möjligt för att barnens mamma inte skall börja agera värre än vad hon redan gör.
Jag fångar upp mig själv i mina ord, blir starkare och känner hur fel allt är, men sen innan jag kommit till slutet av ett stycka, då jag börjar luta mig tillbaka för att läsa vad jag skrivit, så är tårarna där igen.
Jag älskar mina barn nÃ¥got sÃ¥ oerhört mycket, men känslan som jag fÃ¥r när jag läser om alla dessa män som varje dag i samhällets, frihetens och rättvisans namn bara körs över, motarbetas och förminskas blir sÃ¥ stark i sin rädsla att jag för hundra delen av ett ögonblick känner att om mina barn skulle hamna i nÃ¥gon sÃ¥n situation genom sin mamma sÃ¥ skulle jag… Tanken är att bara ge upp, lämna över allt – men känslan är att slÃ¥s till sista blodsdroppen för att visa dem hur mycket jag älskar dem och de betyder för mig. Skydda mig och dem till varje pris – men utan att skada nÃ¥gon, bara använda mig själv och allt jag kan hitta för att skydda dem och mig. Aldrig nÃ¥gon sin slÃ¥ ut mot deras mamma… För oavsett vad jag själv känner och helt oavsett vad hon gör, sÃ¥ är hon deras mamma. INGENTING kan ta bort det, och de behöver henne ocksÃ¥…
Jag undrar bara vad som hände med samhället
där man inte längre anser att man behövs på samma sätt
eller fortsätter att vara pappa
jag minns en tid
då det satt affischer
på stan med
Hoa Hoa Dahlgren
som berättade hur viktigt det var
att vara pappa
känns som samhället
glömde det
men vi pappor
minns det
fortfarande
inte på grund av en affisch
utan av den enkla anledningen
att vi älskar våra barn och känner lika stort ansvar för dem
som vilken förälder som helst
