Dolt i öppenhet
Reading Time: 2 minutesMÃ¥nga pratar ibland om deras ord, som mina eller dina, eller nÃ¥got liknande…
Det där är mina ord!
Undrar om de säger så när de upptäcker att någon är kär, glad, ledsen, sårad eller något annat som de har känt sedan tidigare eller känner just nu? Eller de själva kanske säger:
Det är är Moses känsla!
När de känner sig trötta efter en tag, och förstÃ¥r att det inte är deras känsla, utan att mÃ¥nga tänkt pÃ¥ dem innan och den äldsta som de kan minnas som varit trött mÃ¥ste varit Moses dÃ¥ han bar sina stentavlor…
Eller är det så att de går omkring vid varje känsla, tanke och ord säger:
Smurf!
Fast de kan ju vara först ocksÃ¥, och vara helt ensamma om att känna och tycka sÃ¥ – eller formulera sig sÃ¥, även om man säger att en apa skulle kunna skriva bibeln om man bara gav den tillräckligt med tid. Slumpen skulle göra att man skulle kunna Ã¥terfinna precis de ord som man sökte. Med människor som har ett snarlikt liv, kanske samma bakgrund och även samma sprÃ¥k sÃ¥ är det i min värld snarare konstigt när nÃ¥gon säger nÃ¥got som ingen annan som man minns sagt, eller har en annan ordfölj än en själv för att beskriva en känsla.
Jag menar. Det känns som möjligheten att säga och känna precis samma sak, är större än möjligheten till att inte göra det.
Läste idag pÃ¥ en blogg, ord som jag skulle ha kunnat sagt själv. Det var som att tala med mig själv. Lyssna pÃ¥ min tanke innan jag skrivit ner den själv. Men det kändes inte konstigt alls. Bara otroligt spännande och upplyftande. Det handlar inte om en glädje över att jag inte är ensam i en känsla, eller att nÃ¥got annan ocksÃ¥ känner som jag… Utan det handlade om mig. Att jag kunde berätta för mig själv att det är OK att känna sÃ¥. Jag fÃ¥r det. Inte för att andra gör det, utan för att det faktiskt är en mänsklig känsla.
Detta var orden som jag läste:
- Jag är så less idag. Less på att vara trött. Less på att vänta. Less på att gå upp på morgnarna. Less på att ständigt gå emot mig själv. Less på att alltid vara den större människan. Less på förväntningen på att alltid vara den större människan. Less på att vara jag…
Varje dag höjer jag mina förväntningar på mig själv, utan att ta med i beräkning att det faktiskt inte alltid går att lyckas med allt direkt. Genom att ha dessa förväntningar, märker jag hur de även traskar över till andra. Till slut står jag med krav och förväntningar upp i halsen, som jag vet jag aldrig kommer lyckas ta mig igenom eller uppfylla.
Trots allt detta så VILL jag ju egentligen ha de där förväntningarna. För ser man det ur en annan synvinkel så innebär det ju faktiskt att människor kan ha förtroende för mig, kan tycka att det jag gör är bra och samtidigt ha tillit till att jag t o m har större kapacitet än så…
Äh. Egentligen handlar inte detta om någonting alls. Detta kommer enbart ur trötthet. Jag vet vad jag vill ha, jag vet vad jag behöver och i grund och botten vet jag nog faktiskt också vad jag går för och att jag kan.