syndigtanke
Reading Time: 2 minutesLivet.
Tänk att det är så enkelt.
Det är inte alls svårt. Det är faktiskt bara upp och ner, i olika form av lutning på kurvan. Livet är som en kula som vi balanser mitt mellan två punkter kallade upp och ner.
Det är inte tungt att leva, inte mer tungt än att bära på ett hjärta fyllt av kärlek. Samma sak som att knappt ha pengar till mat för dagen, det är som att ha massa av fantastiska idéer som inte ryms inom en dag.
Man anpassar sig. Med pengar, så oroar man sig över att vinet man köpte till middagen inte var lika gått som det förra man drack. Utan pengar så funderar man inte ens över att köpa pålägg till smörgåsarna.
Problemet är när man samtidigt vill titta och känna. Allt det där som folk säger att man gör för mycket om man reagerar pÃ¥ nÃ¥got. När man verkligen vill nÃ¥got och man vill säga det, även om man vet att man inte kommer kunna göra det, och nÃ¥gon bara säger: “Men dÃ¥ är det ju onödigt att säga det!”. Lite som mina barns mor som tyckte att fönstershopping var dumt, dÃ¥ det bara gav en dÃ¥ligt samvete över allt man ville ha men inte kunde fÃ¥.
Undrar hur man gör med sina drömmar när man tänker så?
Hur gör man då med livet? Vi vet ju alla hur det slutar, oavsett om man tror på liv efter döden eller inte, så hamnar de kroppar som vi bär idag, under jord eller som aska i vinden. Vi vet ju hur det går, så är det då inte onödigt att leva det?
Men om man ser och känner, sÃ¥ blir ju inget onödigt – allt blir en upplevelse och en gÃ¥va, nÃ¥got fantastiskt och nÃ¥got otroligt. Livet blir ett ögonblick. För ögonblick vet folk vad det är, för det är oftast i dem som man lever. Ã…ren passerar utan att man minns dem med mer än vad som stÃ¥r i dagböcker eller nyheterna rapporterat om – men sen har vi ögonblicken. Alla dessa tillfällen som kommer under ett Ã¥r, ett par sekunder eller nÃ¥gon minut av en helt vanlig dag som man ändÃ¥ minns perfekt med dofter, ljud och känslor.
Det kan vara en kyss, eller det kan vara när man äter en glass i ett dike tillsammans med en gammal släkting utan att säga ett ord till varandra. Något som du fortfarande minns efter 15 år. Ett ögonblick, likt frostkristallerna som glimrar i snön på natten. Som minnet av stjärnor som kommer ner för att blinka, flörta med en. Livsögonblick.
Tänk om man vågade hålla sina ögon öppna längre och låta dessa sekunder faktiskt få bli till dagar av drömmar, känslor, upplevelser och syner, oavsett om man hade råd med dem, de var rätt eller fel, eller om man redan visste hur det skulle sluta.
Vi kan le och bli varma åt ett barns oskyldiga lek och dess ofärgade syn på världen, men innerst inne så tycker vi synd om dem, och vill säga dem sanningen om hur hårt livet kan vara.
Frågan man bör ställa sig är, vem av de två är det egentligen synd om och vem av dem bär på sanningen?