Tyst! Jag ser pÃ¥ TV…
Reading Time: 2 minutesHar ett litet dilemma…
I gÃ¥r hörde vi hur grannen under grät pÃ¥ balkongen för att hennes pojkvän gjort nÃ¥got dumt… Jag fick en känsla av att lägga ner sista halvan av sockerkakan och jordgubbarna som vi hade kvar i en pÃ¥se och hänga pÃ¥ dörren med en liten lapp om nÃ¥got tröstande, samt ringa pÃ¥ och springa upp igen innan hon hinner öppna… En fin tanke, men det känns som man inte kan göra sÃ¥..
SÃ¥ vi gjorde aldrig nÃ¥got… Men jag har fortfarande kvar samma känsla, fast barnen känns för stora för att rita varsin teckning och det känns bara creepy om jag skulle göra det, samt sockerkakan är en dag gammal och det är inte mycket kvar av den…
Funderar pÃ¥ om man skulle skramla ihop till en snabbmix för en ny sockerkaka och hänga den pÃ¥ dörren innan vi Ã¥kte till farmor? Har inte sÃ¥ mycket pengar, men det skulle ge mitt hjärta sÃ¥n ro – och även visa barnen nÃ¥got…
Men jag vet inte. Allt sÃ¥nt där kan ju verkligen missuppfattas och speciellt som barnen Ã¥ker till sin mamma pÃ¥ söndag och jag blir ensam kvar – hur obehagligt skulle inte det kännas för henne liksom? En sak om jag hade barnen här, dÃ¥ skulle hon ju kunna se/känna det ofarliga i det hela…
Ã… andra sidan sÃ¥ kanske man skall vÃ¥ga, just för att ingen vÃ¥gar längre…?
Troligen kommer nog detta bara att stanna i tanken om en vänlig gest som man borde ha gjort, men aldrig gjorde…
Lite som när jag var yngre och inte hade skaffat mig nÃ¥gon “namnteckning”, eller jo… Jag hade det… Jag minns att jag insÃ¥g att det handlade om en teckning, och där alla drog vilda streck eller gjorde mjuka former av sitt namn – sÃ¥ kände jag att en simpel bokstavering av mitt namn med versaler skulle vara min namnteckning (att jag idag tycker versalerna i mitt namn är fula och fascinerad av gemenerna är en annan sak) – nÃ¥got som var mitt signum och stod ut…
Fast när jag var pÃ¥ banken för att ta ut pengar sÃ¥ gav de tillbaka min uttagningsblanket och sa att jag var tvungen att skriva min namnteckning pÃ¥ den… Jag förklarade för dem att det var just det jag gjort, men de hävdade bestämt att det INTE var det utan att de behövde en signatur, en namnTECKNING…. och i den stunden minns jag hur jag drömde om att plockat upp en pensel och nÃ¥gra vattenfärger och mÃ¥lat en färgglad teckning med mitt namn av blommor och vattenfall, för att frÃ¥ga dem om den dög…
Sen när jag blev äldre och kom in i hip-hop kulturen sÃ¥ hade jag en idé om att köpa en sÃ¥n där lite airbrush sprayburk som man när när man mÃ¥lar smÃ¥ modeller och spray dit en throw-up liknande namnteckning… Men det stannade ocksÃ¥ bara vid en tanke, för sÃ¥ gör man inte i samhället – även om alla hade tyckt det var skoj och en kul grej som de kunnat leva pÃ¥ länge…
Fast sen kommer de där dagarna… De som kallas var vardagar… De tunga dagarna, de dagarna som man frÃ¥gar sig varför man skall leva länge?
SÃ¥ jag har ett dilemma…
Fast egentligen sÃ¥ har jag nog ingenting…