En av de bästa sakerna med AI var tidigt “This Person Does Not Exist” vilket skapade nya fotografier av personer som inte fanns, genom GAN (generative adversarial network) nätverk och var perfekt när GDPR klev in, och man ändå ville ha bilder på människor i sina presentationer.
• https://thispersondoesnotexist.com/
Detta utvecklades sen med AI till en fantastisk tjänst för dem som t.ex. har skyddadidentitet eller på annat sätt inte vill visa sig på bild.
För via sajten: Generated Photos Anonymizer
Så kan man tanka upp en bild på sig själv och den genererar sen en obegränsad mängd av variationer av personer som inte finns, men liknar din bild.
På så sätt kan du få en bild som inte är du, men som någon som tittat på t.ex. ett CV, ändå känner igen dig ifrån.
Helt genialt.
Sen finns det typsnitt som på olika sätt kopplar in varianter av AI, allt ifrån OTF formatet som kan omforma och lägga ihop två efterföljande tecken i ett ord, för att skapa en design, till fonter som anpassar sig efter vad du skriver, samt till och med kan censurera visa ord åt dig så som Finska TietoEVRY gjorde när de tog fram typsnittet the Polite Type, som automatisk genom maskininlärning ändrade meningen “You are stupid” till “You are silly” och “I hate you” kan omvandlas till “I disagree with you” – för att skapa ett bättre samtalsklimat.
Ett annat exempel är hur Tysken Philipp Schmitt och hur han genom sin Camera Restrica designade en kamera som var uppkopplad mot nätet och flera av de största fotodelningssidorna, där den samlade in all get data kring bilder som laddats upp – och såg till att om fler än 1.000 personer stått på samma ställe som dig inom några meters radie och riktat kameran åt samma håll – så såg den till att du inte kunde ta en bild. Först när du flyttat dig några meter, så kunde det öppnas upp igen – allt för att 4vinga oss till att ta nya bilder, uppleva saker på fler sätt än samma sätt som alla andra alltid gjort.
Vi har träninglappar som kopplas till din pulsvärmare och anpassar musiken både efter din puls, men även vad du skall träna med – eller som bygger upp äventyr där du skall springa från zombies, rädda folk, gömma dig osv för att få en intervallträning med hjälp av koppling till Google Maps.
Sen har vi hela den nya trenden med att restaurera och väcka gamla foton till liv, som släktforskingssajten (!?) MyHeritage legat i framkant av utvecklingen i – där man nu skapat en modul som gör att du kan se dig själv i olika tids epoker.
MyHeritage: Time Machine
• https://www.myheritage.se/ai-time-machine
Det här med AI är så intressant men öppnar samtidigt så många komplexa nya frågeställningar.
Ett exempel är där den nya Dal-E, som skapar dator genererade bilder – som är helt fantastiska och dessutom skapar en helt ny jobbtitel: prompt engineer.
Där var företaget Prisma tidigt ute med att göra om dina bilder i stilar av kända målningar, och nu har de utvecklat sin tjänst med appen Lensa som verkligen använder AI för att skapa en avatar åt dig.
Men samtidigt så frågar sig de konstnärer som skapat dessa saker för hand, hur deras jobbsituation ser ut framöver – och till och med fotografer har börjat ställa sig upp – då det visat sig att man kan beskriva vilken bild AI skall ta fram, och sen lägga till att man vill ha det i stil av en viss fotograf.
På grund av Maskininlärning (ML) och den enorma mängd stordata som samlats in till dessa öppna AI system, samt utvecklingen av Deep Learning och användandet av neutrala nätverk så har det blivit en möjlighet.
Man glömde att tänka efter.
Ett personligt exempel bygger på hur jag och min son för flera år sedan tog fram ett automatiskt system som hjälpte till att skapa grunden av ett personligt brev – allt utifrån olika värden folk matade in, känslan som de ville ha samt vår egen tvist utifrån två egentligen irrelevanta data – den färg som de valde och deras födelsedatum/stjärntecken- utifrån båda där vi använde ord och formuleringar som rent generellt återspeglade de grova känslor och personlighetsdrag dessa två saker lite vedertaget reflekterade.
Tyvärr ansåg man inom staden att detta var ett hot mot integriteten och var oroliga då det inte låg på en av deras egna servrar.
I år fick jag reda på att man har låtit ett extert bolag… hold on…. utveckla och ta fram ett AI system för att automatiskt skapa personliga brev till deltagarna.
Det påminner mig fundamentalt om när ledningen pratade om hur mycket kompetens vi alla hade och vilken styrka det var att vi delade den med varandra – så jag gjorde ett nyhetsbrev på under fem minuter en kväll, med lite tips från mig, och sen gjorde jag det ytterligare en gång med saker som jag plockat upp från andra kollegor – därefter kontakta min chef mig och frågade mig hur lång tid det hade tagit att göra, om jag gjort det på arbets tid, och förklarade att det inte ingick i mina arbetsuppgifter samt att några hade undrat varifrån jag fått mandat att göra det och varför jag skickade det till alla mina kollegor inom min egen enhet. Ridå liksom.
Ord och handling är sällan samma sak, speciellt inom politiskt styrda organisationer – där det skall låta bra, men inte göras något nytt – om man inte är tvingad till det, typ…
Åter till deras nya AI lösning, som i sig är jättekul, och det jag funderar över är inte hur man som så ofta tar en idé som jag presenterat och använder den själv något senare…
Utan min tanke rör orsaken till varför jag la ner projektet själv och inte bara hade det privat som en kul sak.
För jag insåg att samtidigt som det underlättade för både kollegor och deltagare med att få något smidigt, så insåg jag att det fanns frågor utöver den om att “kan detta hjälpa dig?”
För våra deltagare stod långt ifrån arbetsmarknaden, i landet där man ofta inte tror på sig själv, man känner att man inte kan, inte är värd något och hur andra inte orkar engagera sig, och hur folk bara vill bli klara med en så fort som möjligt samt att man ofta är på andra sidan digitala klyftan. Sidan där man inte tror på, litar på eller förstår det digitala – och där man söker det personliga, att bli sedd och lyssnad på…
Och med detta system, så slår man undan de benen. Du får inte tiden att skriva det personliga brevet som är en stor del i att förstå mötet med andra, du känner inte att någon lyssnar just på dig och så vidare.
Frågan “Hur känner du kring att en AI gör detta åt dig?“, som en öppen och enskilda fråga- utan värderingar eller olika val som påverkar dig.
Lite som när man tar fram ett varumärke och frågar om man tror och litar på det, gärna i val mot andra varumärken – då handlar det enbart att bekräfta eller dementera de olika värden man vill förmedla, och inte vilken känsla det spontant, genuint, personligt och direkt ger betraktaren.
Bias är som så ofta närvarande, och jag märker det allt mer när samhället sakta omfamnar ny teknik – men frågar utifrån om folk tror att det är bra eller dåligt samt huruvida det kan hjälpa dem – men aldrig om hur de faktiskt upplever, känner och påverkas av det rent emotionellt.
Det intressanta med Bias, är att det alltid är en sak när man är medveten om det, när någon påpekar det – men ytterst sällan när man själv utvecklar saker…
Vilket går lite stick i stäv med hela EQ kunskapen och utvecklingen kring Emotionell Medvetenhet/Intelligens på arbetsplatsen, samt arbete kopplat till Mänskliga Rättigheter (MR), genus, Motiverande Samtal (MI) och till och med Supported Emplyment (SE).
Är man långt från samhällets trygghet, lever I ekonomisk utsatthet, psykisk ohälsa, språksvag, kriminell belastning, har någon form av Autism, funktionsvariation eller IF – så ser man på trygghet, ansvar och vad som förväntas av en med något annorlunda öga.
Självklart så handlar allt arbete om att förändra det och stärka individen – men det blir lite som att stå vid sidan av ett lopp när någon faller ihop av trötthet, att säga åt dem att komma igen, det är ju bara att… Det är inte långt kvar.. jag vet att du orkar… vilket i grunden bara är ignorant och respektlösa ord som sätter press – istället för att stötta och hjälpa.
Att vinna är inte alltid det samma för alla och det fruktansvärda uttrycket “good enough” en nedlåtande term utifrån andras värderingar. Det är är bra nog för dig, kanske är allt vad någon annan faktiskt klarar av.
Det är här som man måste fundera extra kring AI. Vad är faktiskt bra, på vilja plan och vad är baksidan av det.
Man ser inte alltid baksidan, vilket är detsamma med många av dessa skojiga bildtjänster – som t.ex. tidigare nämnda Prisma. De har t.ex. dina bilder tillfälligt lagrade i Amazond AWS moln och raderar dem så fort som du är klar. Så långt, så bra.
Men, det man bör ha i beaktande är att även om bilderna i sig intr är kvar – så lagras allt som nätverket lärt sig om innehållet i dem.
– Du är ointressant i dig, men tillsammans med alla andra blir du intressant.
Lite som Adobe berättade på ett föredrag ang. Facebook och om hur man utifrån all data där, hade lärt sig att folk ofta köpte en ny bil efter x-antal år, och kopplade man ihop det med t.ex. din favorit färg och nöjen – så kunde man presentera en ny gul bil i fjällen, vid stranden etc – allt för att du omedvetet skulle känna att det där ju ju precis något för dig redan innan du ens själv börjat tänka tanken
Inte en dålig sak i sig, men fundera på detta: Handlar då ditt impulsval, den känslan och viljan egentligen om vad du verkligen känner, eller?
Mina inledande exempel på bra AI tycker jag visar lite att det finns fantastiskt mycket som är otroligt bra – men vi måste förstå det hela och speciellt om vi jobbar med människor, tänka på den känslomässiga baksidan.
En fråga man kan och bör ställa sig, när tillåter jag en maskin ha mer känslor – än jag låter… människor ha?
Pingback: Äkta Intelligens | QUB