Synen

Lästid: 5 minuter

0:00


Det här med genus – är det ens en sak att tänka på idag? Lite som en chef jag hade, sa när vi skulle ha fokus på den frågan på jobbet “Vi behöver ju inte göra något, för vi har ju koll på det där

Well, not so much!

För även om vi är medvetna, så sitter så mycket av det vi ser i ryggmärgen utifrån allt som vi presenterats under alla år – att saker som vi när det påpekas vet och ser är fel, kanske inte alls upptäcker eller uppmärksammar, om ingen annan pekar på det för oss.

För faktum är att vi alla gör missar kring det dagligen – men det är så inrutat i vårat liv, rutiner och hela samhället att vi sällan ens tänker på det.

Senast när jag själv granskade mitt arbetssätt – så insåg jag att de individuella tipsen och råden som jag kom med vid filmning och fotografering, skiljde sig åt mellan män och kvinnor.

I kvinnans fall handlade det ofta om håret och män käklinjen och axlar samt hur jag pratade om olika uttryck i termer som maskulinu och feminint – även om jag försökte vara tydlig med att även säga “Vad man lite slarvigt brukar kalla maskulint/feminit, så …“.

Det kunde handla om en sån enkel pose, som där man sängte ena axeln lite och höjde den andra lite, fölt av att om man lutade huvudet lått åt den högre axeln så fick man fram ett… “maskulinare” uttryck och lutade man det mot den sänkta axeln, ett mer “feminint” uttryck – när det egentligen handlade om ett hårdare och mjukare uttryck – som kunde användas för att eventuellt tunna ner eller lyfta en känsla som kanske annars inte var så stark.

Men jag skall visa ett par exempel på hur det ser ut på den nya öppna, medvetna och genus neturala och flytande verkligheten av idag.

Låt oss börja med journalisten och fotografen Tomas Gunnarsson, som är mer känd som Genusfotografen – efter sin blogg, där han analyserar och granskar framför allt bilder och bildspråk ut ett genus och inkluderande öga.

Det var han som såg till att många av oss fick upp ögonon för Arlanda Express tidning Xpress, och dess juninumret 2011. Där portätterade de nämligen två kockar.

Nämligen krögaren Pontus Frithiof

…och vinnaren av Sveriges Mästerkock 2011, Louise Johansson.

De gav honom en kraftfull pondus, medan de avväpnade henne på ett “lättsamt” och “lekfullt” sätt med sexuella undertoner – allt i ett allmänt “plojaktigt” uttryck som inte på något sätt speglades hennes kompetens…

Men de var inte ensamma, eller enda gången fotografer väljer den vägen.

Vi kan ta ytterligare ett exempel från precis samma värld med vid ett senare tillfälle, då vi t.ex. presenteras den manliga kocken Markus Aujalay.

…samt åter igen, följt av vinnaren av Sveriges Mästerkock (2012) Sigrid Bárány.

Vem har pondus, kompetens och status i sitt yrke?

Eller låt oss titta på en tidning som borde jobba på detta med genus. Nämligen syster tidningarna Mamma och Pappa.

På omslaget av tidningen Pappa, står Måns Möller, utan barn och glänser själv.

Medan till tidningen Mamma så har man med Kitty Junbrink tillsammans med sitt barn.

Att Måns är Pappa och tar hand om sitt barn, eller om han ens har ett barn syns ingenstans – bara han…

Det där med föräldraskap, vad mamma och pappa är – könsrollernas ständiga dilema för dem som är låsta vid konstgjorda strukturerna av förhållningssätt, känslor och rollar mellan människor.

Ett annat exempel kan vara att titta på mode tidningen GQ och dess engelska upplaga där man 2012 presenterade Woman/Man of the Year.

Fyra år senare 2016, hade inte speciellt mycket ändrats inom modevärlden

Går vi till oss här i sverige har vi under ett millenium som borde veta bättre t.o.m. haft detta månaderna efter varandra för tidningen Chef & Karriär från 2018.

Petter Nylander “Självklara chefen”

..och månaden efter så såg omslaget ut så här:

Kicki Thander “Fridmäkaren”
(Grundade Middagsfrid 2007 och var då FÖRST I VÄRLDEN md att erbjuda en prenumerationstjänst med färdigpackade, planerade matkassor levererade direkt till dörren)

Kvinnor skall ständigt göra något kul, annorlunda och lite spexigt – medan män i stort sätt aldrig får den frågan eller blir bollad den ideen – om det inte handlar om att visa extra makt/kraft på något sätt.

Varför “behöver” och “tycker” man att så fort som en kvinna skall fotograferas, just att man skall spexa till det – men aldrig med en man? Det har gått så långt att många kvinnor själva ber, fråkar och önskar om att få “hoppa” eller göra något roligt i bild.

Tyvärr så bygger det inte alltid på att de själva är såna, utan det är en del av den minnesbild som de har av coola och starka kvinnor som varit med på bild. Männen i sin tur, är låsta på samma sätt – men från andra hållet.

Bara för att se hur det står till med kännsroller och vår syn på det under vårt upplysta millenium – så gjorde jag en sökning på siluettbilder av män respektive kvinnor som arbetar.

Därefter så skärmade jag av den arbetande delen till byggarbetsplats…

Testa gärna att göra samma sökning själv, och se om det har ändrats något…

• working/arbetande siluett man resp. kvinna
• construktion/bygg siluett man resp. kvinna

Så om vi återkopplar till frågan och svaret som vi hade i inledningen:

Det här med genus – är det ens en sak att tänka på idag? Samt hur ställer sig detta svar till vardagen “Vi behöver ju inte göra något, för vi har ju koll på det där“?

Fråga: Kan du själv se och förstå vad du själv gör som handlar om just detta – och vad känner du att du kan göra för att ändra på det längre fram?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *