Tag Archives: Descript

Rädsla

Lästid: 4 minuter

Idag pratar många med rädsla kring ChatGPT, även om nya AutoGPT öppnar upp för än mer komplicerade saker – då den istället för som ChatGPT behöver en ny instruktion för varje sak, så kan den själv skapa följt instruktioner utifrån vad den tolkat vara ditt slutgiltiga mål med första frågan.

Detta är första steget in i ett nytt samhälle där den lösa och vida termen för AI, blir mer konkret i form av AGI (Artificial General Intelligence).

Kopplar man ihop detta med DAN (Do Anything Now), en prompt som folk upptäckte att man kunde använda för att kring gå de begränsningar och regler som programmerare satt upp mot t.ex. hatiskt, sexistiskt och rasistiskt innehåll.

Kom att tänka på det utifrån två artiklar jag läst nyligen ena av Rasmus FleischerAftonbladet: “Snart hör du din röst säga ord du aldrig sagt

…och den andra på Expressen där Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria på Enskilda Högskolan Stockholm, delade ett utdrag ur sin egen bok ”Bokens folk. En civilisationshistoria från papyrus till pixlar”, under rubriken: “Digital teknik förgiftar det offentliga samtalet

Låt mig börja reflektera över den första.

https://bit.ly/3mSTWOp

I de workshops som jag började ha i slutet av 2016, hade jag med om Adobe Voco samt Google Assistant med deras app Allo, och året efter la jag till Lyrebird som utvecklades till Descript, vilket blev världens första audio word processor – där du alltså kunde ändra ord och skriva nya samt flytta på meningar i en ljudfil, på samma sätt som man t.ex. tidigare gjort i word.

Adobe Voco Sensi från samma år jag började observera detta, 2016


Det var fantastiska verktyg för dem som jobbade med video och ljud, men tillsammans med DeepFake tekniken som började segla upp då, så fanns det en touch av varning kring vad man faktiskt delade med sig över nätet.

Jag pushade även för appen Musical.ly – i syfte att man kunde göra video-dubs, där man mimade till allt från låtar till filmcitat – just för att träna på att visa egna uttryck. Den appen har idag bytt namn till TikTok.

Komikern Jack Vale gjorde för nio år sedan, även en video kring säkerhet och nätet som jag använd:


Nu i år så har Microsoft lanserat sitt bidrag till AI och röstmodeller, VALL-E – som kan duplicera en människans specifika röst utifrån endast 3 sekunders material:
Läs mer här: https://valle-demo.github.io/

Men redan sommaren 2021 utvecklade “datormusiker” som doktorn i datavetenskap vid Stanford University, Holly Henderson kallar sig när hon jobbar med musik – en artificiell intelligens sångmjukvara som heter Holly+.

Lyssna: 5:29 minuter in (om den inte hoppar in själv)


Samma år lanserades även NVIDIA Riva Speech AI, och många andra följde.

Men sen när jag kommer till den andra texten om skärmar som inleds med en beskrivning av en viral video från ett tag sedan där det sitter en ettårig flicka med en Ipad i knät och klickar glatt på skärmen. I nästa scen ser vi henne med ett glansigt magasin framför sig, men nu är hon frustrerad. För när hon drar med fingret längs sidan rör den sig inte. Och trots att hon trycker på bilderna hoppar inga glada figurer fram. För flickan är tidningen en trasig Ipad. Därför överger hon den och sträcker sig i stället mot pappans skärm.

Det får mig att tänka på denna bild nedan av Gijsbert van der Wal från 2014 och Riksmuseummuseet i Amsterdam. En bild som många förfasade sig över -utan att veta eller att förstå att det inte är så att ungdomarna är ointresserade av konsten, utan de använde sig av museets interaktiva app för att höra musik från den tiden och läsa mer om själva konstnärens liv.

Denna teknikrädsla är vanlig och framför allt ser man skärmen som ett hot i sig – även om det inte är skärmen i sig, utan de som skapar innehållet, de som skapar blinkande annonser och allt annat sånt – vuxna människor – som är det egentliga hotet.

För vad händer om man byter ut skärmen mot en bok, och barnet ägnar lika lång tid åt den – och att läsa samma/se samma sak?

Eller om man byter ut det interaktiva spelet mot Märklintåg eller kanske en tavelduk? Där vet jag att många vill mena på att det inte är samma sak, utan att man måste vara fysiskt aktivt vara kreativ och konstruktiv samt för att lära sig saker.

Intressant! säger jag. Ta gärna just den diskussionen med akademiker och forskare.

– “Men att titta på tiktok och Instagram är ju bara slött scrollande!“, är också ett vanligt argument. Säg det till alla barn som skadats av saker som de “lärt” sig där i form av negativa saker som att göra bomber och dumma utmaningar, eller säg det till alla barn som hittat styrka, samhörighet, någon som förstår dem och hur de även lär sig bra saker – allt från att vara trygga i sig själv, till saker om sin kropp och samhället eller de program och tekniker som de är intresserade av.

Men jag är säker att man hade samma diskussion när radion kom, tv:n kom, filmen kom och till och med serietidningar.

Kommer att tänka på gamla låten “Vad har du lärt dig idag,“.. Vad skulle hända om man frågade både barn och vuxna om det idag. Vem lär sig mest, får flest insikter om världen och utvecklas mest – och genom vilket medium?

Låt oss försöka identifiera faran – vem ger barnen datorer, vem låter dem vara obevakade i timmar med dem – och främst, vem skapar, lägger, och möter dem på den. Vem gör annonser, Scam/virus och allt sånt – är det barnen eller skärmarna – eller är den gemensamma nämnaren hela tiden…

Vuxna människor?


…och just på tal om hur det var förr och böcker. Vad lärde vi oss av dem?

Var det verkligen farmor som vi skulle vara rädd där hon låg i sängen framför lilla Rödluvan, eller för eller den personen som gömde sig under? Var det Frankensteins skapelse eller var det inte alla de andra som vi skulle reflektera över och stoppa?

– Vilka är det som tar fram koncept, visualiserar dem, skapar dem, distribuerar dem, tillhandahåller dem och använder dem.

Är det verkligen den blå skärmen eller våra barn?

Ser vi faran eller är vi lika naiva och snabbt dömande som de vi såg igenom när vi läste böckerna “förr”?

Vem är det vi skall ställa till ansvar, granska och ifrågasätta?

Egentligen?