WHO | QUB

Reading Time: 5 minutes

Har läst och reflekterat över en artikel av Patrik Wincent i Expressen:

Skärmtiden är ett massexperiment med dagens barn
• https://www.expressen.se/debatt/ett-massexperiment-pagar-med-vara-barn/

Det hela inleds med ingressen:

“Varför denna brådska att sätta barnen framför skärmar i unga år?
Oftast grundar den sig i en önskan att hålla barnen tysta och fogliga – vilket ju egentligen inte är så mycket bättre än att droga dem, skriver terapeuten Patrik Wincent.”

Sååå… Varför ger man barn napp, snuttefilt, lego och andra saker att peka och interagera med?

Det är faktiskt vansinnigt sjukt att inte ens professionellt folk 2019 kan se hur barn interagerar, leker och deltar i saker som de ser och rör på skärmen – på samma sätt som med allt de leker och rör med.

Det är vi VUXNA som tror och uppfattar det som att man begränsas.

Sen är det häpnadsväckande att WHO skriver:

“Det är både mängden tid och innehållets kvalitet som avgör om aktiviteten är bra för barnets utveckling.”…

Så… Att sitta och se andra människor, interagera med saker och upptäcka nytt… Det är alltså värre än att sitta med några legobitar i flera timmar?

Det är vi vuxna som har en egen bild av hur man gör, och vart begränsningarna ligger.

Jag min äldsta son när han var liten. Han satt i paint och ritade en bild. Dagen efter öppnade han bilden igen och ritade gula prickar ett träd, den blev prickarna större, och sen målade han dem röda, och därefter tog han bort var och en av dem och målade dem på marken – på hans träds växte det äpplen, som föll till marken – för honom var inte en bild på datorn en sak man ritade och var klar med, utan man fortsatte med den.

Samma sak när han sedan började spela WoW, hans språkkunskaper ökade, fick vänner han aldrig träffat och lärde sig samarbete, ta ansvar och tänka i flera steg…

Allt vid datorn.

Att barnen med en knapptryckning kan vara ute och porrsurfa är ungefär samma sak som att de kan ta en människa mellan benen eller gå in i en porrbutik – det handlar om att vi som föräldrar lär dem vad de ska och inte skall göra, samt att vi har uppsikt över dem.

Merparten av de ungdomar som jag vet hängt mycket på nätet, har en extrem empati – för de tar del av folk som mår dåligt och de pratar med dem som mår som sig själva – de mest empatistörda hänger tyvärr ute och saknar uppsikt av sina föräldrar samt föräldrarna är dem som gett dem deras empatistörning.

Sen har vi okunskapen:

“I våra mobiler får vi fri tillgång till internet, och självfallet finns det många fördelar med det.”

I princip så har de det via datorn var som helst, och samma sak på TV och i vardagen.

Det finns massor av appar för mobilen, inställningar för datorn och annat som man som vuxen har ansvar att installera och se till att det finns – det är INTE tiden som barn använder saker, utan det är vad vi VUXNA tankat upp, delar med oss av och vad vi VUXNA ser till att våra små barn kan komma åt.

Hur bakvänt och verklighetsfrånvänt allt är blir tydligt i detta stycke:

“Hur ska de lära sig vad medkänsla är om de inte längre ser människor och vilken effekt deras agerande har? Digital kommunikation fångar inte in den känslomässiga aspekten av tillvaron.”

I vardagen så döljer de flesta hur de mår. Du kanske aldrig mer ser den som du kränkte.. Men på nätet, så kan den svara dig, du kan se hur den reagerar, där om någonstans så kan både personen i sig och andra som inte var med om händelsen, komma in och förklara – något som i princip aldrig sker i vardagen utanför nätet .

Sista stycket är dock helt korrekt:

“Vi måste uppmuntra barnens egna, naturliga förmåga att engagera alla sina sinnen fullt ut. Det kommer att göra dem mer självständiga och kreativa. Barn behöver utveckla sina inre resurser, egenskaper som nyfikenhet, uthållighet, lekfullhet, intresse och förtroende. Det är resurser som hjälper dem att utforska världen, som utvecklar deras förmåga till koncentration och ger dem möjligheter att ta in sin omgivning och vara kreativa. Det kommer också att lära dem tålamod, så att de inte ger upp vid första försöket. Genom att vi uppmuntrar den här typen av utveckling skapar vi livslånga värden.”

Jag hittar den inte nu, men skall leta… För i en artikel om det omvända klassrummet, så fanns det en redovisning hur en amerikansk lärare varit i en afrikansk by och haft med sig en dator. Han förklarade knappt hur den användes, men sa att det fanns många spännande saker i den. När han kom tillbaka någon månad senare som hade barnen själva lärt sig använda den och på ett års tid hade dessa barn i en afrikansk by, lärt sig samma sak som studenter i övre tonåren i ett Amerikansk universitet lärt sig på tre åt…

Bara för att VI ser datorerna som passiva instrument, som inte kreativa – så gör inte misstaget att tro att barn gör det också, om vi inte lär dem att de är just det och att de inte får använda dem så mycket.

Kom ihåg att när datorerna kom så menade alla vuxna på den tiden att de inte var något för dem, att det kanske fanns ett behov för max 2-3 datorer i hela världen. Man visste helt enkelt inte bättre, man utgick från sin erfarenhet och världsbild. Gör inte samma sak igen, det blir bara pinsamt.

Jag tycker detta avsnitt är extremt skrämmande och oroväckande:

“Barnen riskerar bli empatistörda”

…där Patrik talar om “Jag är orolig för att våra barn kan växa upp med empatistörningar. Att inte förstå hur beteendet påverkar är inte okej. Hur ska de lära sig vad medkänsla är om de inte längre ser människor och vilken effekt deras agerande har? Digital kommunikation fångar inte in den känslomässiga aspekten av tillvaron.” och att sätta unga framför skärmar…

För att vara terapeut, så verkar han helt sakna förståelsen att sätta ett barn framför en skärm, är samma sak som att sätta barnet framför en bok, ett träd, en gunga etc.

Allt handlar om vad vi so vuxna lär dem kring det, vad vi lägger till och erbjuder dem. Utifrån det så kan barn oavsett om det är en skärm eller en penna eller en annan människa framför dem, använda och utveckla sin egna naturliga förmåga att använda alla sinnen för att förstå och utvecklas.

Problemet är inte skärmen, inte barnen, inte ens skärmtiden.

Utan enbart vad vi vuxna säger och lär barnen när vi sätter dem framför skärmen.

Så enkelt.

Avslutar min rant, med några enkla tips ang. appar som får dig att röra på dig mer: Tänk på spel som Pokemon GO….

Det finns en uppsjö av spel som just får människor att röra på sig:
(samtliga apptips har en länk till en video under sig, så att man smidigt kan se vad de handlar om och hur de är!)

ZOMBIES, RUN!
• https://play.google.com/store/apps/details?id=com.sixtostart.zombiesrunclient&hl=sv